Lejonhjärta sista kap (block 470): Page #42

HTML

och mörkret sänkte sej över nangijala

och över berg och flod och land och när jag stod

vid stupet med jonatan på ryggen -var det bara-

-mörker omkring oss- -jag- såg +jag+ inte djupet framför mej

men jag visste att det fanns där jag behövde bara

ta ett steg -framåt- +i mörkret+ och det skulle vara över

så fort -och hans hår kittlade mej i nacken- +[över raden:]jonatan höll sina armar om min hals+ +[under raden:]och jag kände hans andedräkt mot mitt öra+

skorpan lejonhjärta sa -jonatan- han är du inte

alls rädd

nej . . . jo jag är rädd men jag gör

det ändå jonatan jag gör det nu nu och sen

blir jag aldrig mera rädd aldrig mera

[med långskrift:] rä . . .

- - - - [fyra streck för att markera "fövandlingen"]

å jonatan det är ljuset från nangilima

ser du ljuset jonatan