Lejonhjärta sista kap (block 470): Page #15

HTML

sagor om när hon var liten han var inte mer saga

än katla han fanns där och var ett vidunder lika

hemskt som hon hans huvud for åt alla håll

han sökte . . . och så såg han katla

hon flöt upp ur djupet och var där mitt ute i

virvlarna och med ett vinande kastade ormen sej över

henne och slingrade sej -omkring- -flera varv- omkring henne +-flera varv+-

-han sprutade sin [ser ut som det först stått "sitt"] dödseld [ser ut som att det står "gift" under "eld"] mot henne men hon-

hon sprutade sin dödseld mot honom men han klämde

till om henne så att elden stockade sej i

hennes bröst då högg hon efter honom han högg också

de högg och bet båda två högg och bet för att döda det var inget annat

de ville de hade väl längtat efter det ända sen urtiden och de vältrade sina

förfärliga kroppar om varann och högg och bet var de kom åt katla skrek när hon stred

men karm högg alldeles tyst och svart drakblod och grönt

ormblod flöt ut i det vita skummet och färgade