Lejonhjärta sista kap (block 470): Page #4

HTML

han högg också de högg och bet båda två

+högg och bet för att+ -och de ville- döda de måtte ha längtat efter det

ända sen urtiden eftersom +de gick på varann med+ -de var på varann med-

sånt raseri katla skrek -vilt- men karm

högg alldeles tyst och de högg och bet tills de inte

kunde mer och svart drakblod och grönt ormblod

flöt ut i skummet så det inte längre var vitt

[resten av sidan är överstruken] -var vitt -så- +till sist+ hörde vi katla skrika en sista gång-

-och det var hennes -sista skrik- +dödsskrik+ sen blev det tyst-

-och karm och katla sjönk hopslingrade ner i-

-djupet -de syntes inte mer- -rätt snart var skummet--

-vitt igen -och karmafallet brusade som förr [förut /lek]- [över raden:] +-man kunde inte tro att det hade funnits några vidunder-+ [under raden:] +-om man inte hade sett det med egna ögon och karmafallet var som förut-+-

-man kunde inte tro att det hade funnits några-

-vidunder om man inte hade sett dom med egna-

--ögon- +-och karmafallet som förut det brusade och dånade som det hade gjort sen urtiden-+-

215851 [telfonnummer?/lek]