Edit Browse revision history View notes

HTML

jag vill sitta en stund hos dej först sa jag

inte för länge bara sa jonatan

nej, bara tills det blir helt mörkt sa jag

och jag satt bredvid honom och höll hans hand och kände

att han var stark och -säll och modig- god alltigenom

och att ingenting var riktigt farligt -bara jag var med honom- när han fanns

så kom natten och mörkret

-allt tydligare kom mörkret- över nangijala

över berg och flod och land och jag stod vid

stupet med jonatan -på min rygg- han hängde fast vid mej -han höll-

-sina armar om min hals- -vid mina axlar- +med armarna om min hals+ och jag kände hur

han bakifrån andades mot mitt öra alldeles lugnt

andades han inte som jag, jonatan min bror

varför är jag inte lika modig som du?

-alldeles mörkt var det- och jag såg inte djupet

framför mig men jag visste att det fanns där

och jag behövde bara ta ett steg

Metadata