Edit Browse revision history View notes

HTML

levande ger jag mej aldrig sa orvar

det vill jag du ska veta lejonhjärta

och vi red så lugnt vi kunde mot

våra fiender mer och mer närmade vi oss

varann jag frös längs ryggen och jag hann

tänka att skulle vi bli fast nu så kunde

vi lika gärna ha blivit det i katlagrottan

och sluppit plågas -i onödan- hela natten

till ingen nytta

och så möttes vi de saktade in

sina hästar för att kunna passera -förbi- oss på

den smala stigen och han som red främst var

en gammal bekanting det var ingen annan än -pärk- den där

pärk

men pärk tittade inte på oss

han tittade bara på orvar och just när de

Metadata