Lejonhjärta kap 14 och 15 (block 468): Page #20

HTML

de flög fram på stigen utvilade var de

också -orvar- och vi hade ett bra försprång

men det var hemskt ändå att höra hovarna som

klapprade bakom oss ibland -kom- -+lät+ det som om de-

kom de närmare ibland saktade de efter men -de slutade inte- . de tystnade inte -de där envist [eller: evigt/lek] klapprande hovarna-

-pärk och hans anhang de skulle inte ge upp i-

-första taget- pärk och hans anhang de visste

nu vilket byte de jagade och de skulle

aldrig släppa taget det förstod jag

men orvar skulle aldrig låta ta sej

levande det förstod jag +också+ det syntes på honom

vi red som vi aldrig hade ridit i

vårt liv någon av oss och vi kom fram

till bron [ständigt eller stadigt?] [ständigt eller stadigt?] [ständigt ständigt/lek] med det där klappret bakom oss