Lejonhjärta kap 15 (block 467): Page #21

HTML

evighet men vi skulle aldrig färdas

de vägarna mer det hade jonatan lovat mej

-stormen -blev- stillnade om aftonen och -stormen- dog bort -och-

-stormen stillnade mot aftonen [snarare: armapasset/lek] -efter stridens dag-

+det blev stilla om aftonen -och- ingen storm mer+

-det blev nu- nu en lugn varm kväll -...- och det var så

vackert när solen sjönk -...- -det var- -+just+- +det var+ en sån kväll när man

skulle rida utmed floder utan att vara rädd -tänkte jag- tänkte jag

-men hur -...- rädd jag än var visade jag det inte-

för jonatan att jag var rädd hur rädd jag var- +men jag visade det inte för jonatan att jag var rädd menar jag+

till sist var vi framme vid karmafallet

karmanjaka -nu och aldrig mer- -för sista gången- +här ser du oss för sista gången+ sa jonatan när vi

red över bron och sen blåste han i luren

katla såg sin klippa på andra sidan floden

dit ville hon visst för det kom ett väsande ifrån henne

rakt i hasorna på grim väste hon det skulle

hon inte ha gjort

-sen- [*sen*/Björn]- för då hände det grim spratt till alldeles vettskrämd

- - LC - -