Lejonhjärta kap 13 (block 463): Page #27

HTML

jag bar facklan just då och så snavade jag jonatan

högg tag i mej just när jag skulle fara ner i

djupet och då råkade jag tappa facklan vi såg

den falla som en strimma av eld djupare och djupare

och djupare och till sist försvinna och så var vi

i mörkret det -mörkaste- +yttersta och värsta+ av alla mörker i

världen -det är jag säker på- jag vågade inte röra mej

och inte tala och inte tänka jag försökte glömma bort

att jag fanns och att jag stod där i svarta mörkret

alldeles invid en avgrund men jag hörde jonatans röst

bredvid mej han fick eld till slut på den andra

facklan vi hade med oss och under tiden talade

han med mej talade och talade -så lugnt- +alldeles lugnt+ det var

väl för att jag inte skulle förgås av skräck kan jag tro

och så trälade vi vidare hur länge det

vet jag inte i katlagrottans djup visste man inte