Lejonhjärta - korta stycken (block 460): Page #5

HTML

jonatan vände sej mot mej han såg

på mej med sina snälla ögon och sa

förlåt mej skorpan att jag tappade luren

men jag kunde inte hjälpa det

jag ville säga att jag aldrig aldrig aldrig

hade haft något att förlåta honom men jag var stum av skräck

katla stod kvar där nere i eld och rök

men hon hade börjat trampa och jonatan skrek åt henne

du rör inte skorpan hör du det ditt vidunder

du rör inte skorpan för då . . .

han stod vid den stora stenen +alldeles vid branten+ och han tog

om den som om han trodde han var en jätte

och kunde skrämma henne –trodde han då att den låg löst ?

varken svärd eller pilar eller spjut biter på

katla hade orvar sagt han kunde också ha

sagt en sten hur stor den än är som kommer