Lejonhjärta kap 12 (block 459): Page #23

HTML

först en skymning som för en stund gjorde allt

-vackert- nästan milt och vänligt och mjukt men sen ett svart

dånande mörker -så mörk- att man +bara+ hörde

karmafallet -karmafallets [...] [...] [...] som aldrig dog-

och inte såg -minsta- +minsta+ ljusning någonstans

jag kröp så nära jonatan jag kunde komma

vi satt där lutade mot bergväggen och pratade med

varandra i mörkret jag var inte rädd men det hade

kommit en så konstig oro över mej vi borde

sova sa jonatan men jag visste att jag inte kunde sova

jag kunde knappt prata heller för den där orons skull

-det var inte mörkret jag ängslades för- det var inte för mörkret

utan för någonting annat jag visste inte vad och ändå

hade jag jonatan bredvid mej

då kom där en blixt och en åskknall

+så att det skrällde i -berget- bergväggarna+

och sen hade vi det över oss ett oväder jag