Lejonhjärta kap 12 (block 459): Page #3

HTML

jonatan tittade på mej och smålog litet

se inte ut så där skorpan sa han det här är

väl ingenting värre blir det nog

jo det var en tröst! men rätt som det var bröt

solen fram och dimmorna försvann då började -hela skogens-

-fåglar- fåglarna sjunga +i skogen+ allt sorgligt och ödsligt flög bort

på samma gång och det farliga kändes inte så farligt

längre varm blev jag också solskenet värmde redan

allt kändes bättre det kändes nästan bra

grim och fjalar hade det nog också bra

de hade ju sluppit ur sitt mörka stall och fick

gå och beta saftigt grönt gräs igen det tyckte

de väl om kan jag tro

men jonatan visslade på dem en svag liten

vissling var det men de hörde den och kom

han ville bort nu jonatan långt bort genast