Lejonhjärta kap 12 (block 459): Page #2

HTML

12 slutlig version

vi sov under en gran den natten och tidigt

i gryningen vaknade vi och frös åtminstone

gjorde jag det det låg dimma mellan träden vi såg

knappt grim och fjalar de skymtade fram som grå

spökhästar i allt det gråa och tysta omkring oss

alldeles tyst var det och sorgligt på något vis jag vet

inte varför det kändes så sorgligt och ödsligt och ängsligt

att vakna den här morgonen jag vet bara att jag längtade

tillbaka till det varma köket hos mattias och gruvade

mej för det som väntade oss allt det som jag inte visste något

-som [...]-om

jag försökte att inte visa jonatan hur jag kände

mej för vem vet han skulle kanske hitta på att skicka

mej tillbaka och och jag _ville_ ju vara med honom

alla farligheter hur farliga de än var