Lejonhjärta sista kap (block 54): Page #20

HTML

jag gick fram till stupet och tittade ner

det var redan för mörkt -för att man skulle kunna se- man såg knappt ängen längre

men det var ett djup så att man hisnade

hoppade vi ner där så var det åtminstone säkert

att vi kom till nangilima båda två

ingen behövde bli ensam kvar och ligga och

sörja och gråta och vara rädd

men det var inte _vi_ som skulle hoppa _jag_

skulle göra det och hur skulle jag våga?

ja vågar du inte nu tänkte jag då är

du en liten lort och blir aldrig annat än en

liten lort jag gick tillbaka till jonatan

jo jag vågar sa jag

lilla modiga skorpan sa -jonatan- han då gör

vi det nu då