Lejonhjärta sista kap (block 54): Page #13

HTML

och inget glad det hjälpte inte att jonatan hade berättat om

nangilima efteråt var jag ändå inte glad

det skymde mer och mer och började bli svartare och

svartare runt om oss -jag tänkte på mattias

[...allt?]- det var några fåglar som flög omkring och skrek

-det lät så sorgligt- +så sorgligt+ och karmafallet dånade jag var

trött på att höra det det fick mej att komma

ihåg det som jag bara ville glömma om vi kunde

försvinna härifrån tänkte jag om jag kunde få bli

glad igen men -det kändes som om jag aldrig skulle

bli det- det blir jag väl aldrig mer

jag flyttade mej närmare jonatan han satt

så stilla lutad mot bergväggen och hans ansikte

var blekt han såg ut som en sagoprins i alla fall

[hela sidan verkar överstruken - -LC]

men en trött och blek sagoprins stackars jonatan

länge var han alldeles tyst men till sist sa han