Lejonhjärta kap 14 m.m. (block 53): Page #5

HTML

hundarna komma, tjutande och skällande, men jag _orkade_ inte

bli rädd förresten tystnade de snart inte ens blodhundar

vågade sej så värst långt in i avgrunderna där

vi krälade omkring

länge länge krälade vi där och när vi äntligen

krälade ut +i dagsljuset+ borta hos grim och fjalar sönderskrapade

och blodiga och genomvåta och så gott som döda

-ja nästan döda- av trötthet då var natten slut

och morgonen redan där orvar sträckte ut sina armar -som om- +-som om-+

-han ville famna hela- +-han ville genast [eller gärna] omfamna-+ +han ville omfamna+ jorden och -hela- himlen +och+ allt

han såg men armarna föll ner han sov redan

vi sjönk i dvala alla tre och visste ingenting

förrän det -redan- nästan var kväll då vaknade jag det var

fjalar som puffade på mej med nosen han tyckte

väl att jag hade sovit länge nog

jonatan var också vaken