Lejonhjärta kap 14 m.m. (block 53): Page #2

HTML

14 Slutlig version

Den natten förde vi Orvar genom underjorden. Jonatan

gjorde det. Han släpade Orvar genom helvetet, någonting

annat kan man inte kalla det. Jag orkade bara släpa

mig själv och knappt det.

Han har flytt. Han har flytt skrek de

och när det blev tyst väntade vi på förföljarna.

Men det kom inga. Ändå måste ju till och med en Tengilsman

kunna räkna ut att det fanns ett kryphål ur Katlagrottan

där vi hade försvunnit och det kryphålet kunde inte vara så

svårt att hitta men de var väl fega Tengilsmännen.

De vågade sig på fiender när de kunde anfalla i

flock men ingen av dem tordes krypa först in

i en trång gång där en fiende väntade som de inte

visste någonting om. Nej de var för fega helt enkelt.

Varför lät de oss annars slippa undan så lätt?