Lejonhjärta kap 10-11 (block 454): Page #12

HTML

de uråldriga bergens berg en fästning skulle

det bli som aldrig kunde erövras av någon fiende

och där skulle tengil sitta i sin grymhet

år ut och år in och äntligen känna sej säker

men det behövdes många trälar för att bygga en sådan

fästning [...] +och+ träla fick de göra ända tills de stupade

-hade jonathan sagt- -och då +sen+ väntade bara katla- [...]

[...] -tills katla får dom hade han också sagt-

och då får katla dom hade -han också sagt- +jonathan sagt+

när jag mindes det ryste jag mitt i solvärmen

-jag ryste mitt i det varma solskenet bara-

-katla namnet katla det var mer än ett otäckt namn för mej-

-jag tänkte på det ändå visste jag inte vem katla var-

ändå var katla bara ett otäckt namn för mej och +inget mer+

det var ynkligt att höra gråten där på torget

de grät alla kvinnor som skulle mista sin man

och alla barn som aldrig mer skulle se sin far

alla grät förresten jag också

-tengil han hörde inte gråten [...] och brydde sej-