Edit Browse revision history View notes

HTML

ja vad de skällde på min stackars farfar! de sa

att om han inte höll bättre ordning på sina barnbarn

utan lät dem irra runt i nangijalas berg

så skulle han snart inget barnbarn ha kvar det skulle

han få se så att han aldrig glömde det

men det fick gå för den här gången sa de till sist

och så red de bort

deras hjälmar syntes snart bara som små svarta

prickar i dalsluttningen nedanför oss

då började jag gråta jag låg kvar

i famnen på min "farfar och bara grät och

grät för natten hade varit -så- så lång och -så- svår

och nu var den äntligen över -jag ville- +och jag önskade och vad jag önskade+ att det skulle vara

min riktiga farfar som satt där och

vaggade mej mej fram och tillbaka -och vad jag ville att-

Metadata