Lejonhjärta kap 7 (block 447): Page #8

HTML

en som är så rädd av sig som jag kunde

väl nästan ha dött av skrämsel men när jag märkte hur

fjalar ängslades då försökte jag morska upp mej

fjalar vargar är rädda för eld vet du inte det

sa jag men jag trodde inte riktigt på det själv och

vargarna hade visst aldrig hört det heller för nu

såg jag dem nu närmade de sig hemska

grå skepnader som kom strykande ute i månskenet

och ylade av hunger då ylade jag också

jag skrek i himlens sky aldrig har jag hävt

upp ett sånt skrik och det skrämde dem visst lite

+men inte länge+ snart hade jag dem där igen ännu närmare nu

deras ylande gjorde fjalar alldeles vild och mej

också jag visste att nu skulle vi dö