Lejonhjärta kap 3 (block 433): Page #3

HTML

och då grät jag bara lite [...] varför skulle jag

gråta förresten men jag +hade+ längtat efter honom så mycket

jonatan han skrattade istället [...] och vi stod

där på sluttningen ner mot ån och höll i

varann och var gladare än det går att tala om

för att vi var tillsammans igen

och så sa jonatan

jaså du skorpan lejonhjärta du har

äntligen kommit -hit- +nu!+

skorpan lejonhjärta det lät ju inte klokt

så det fnissade vi åt och vi

skrattade åt det mer och mer precis som om

det var det roligaste vi hade hört på länge

fast det var nog bara för att vi _ville_ ha

nånting att skratta åt eftersom vi var