”…med ganska vackra mönster…”
Det som gör mönster intressant i modemagasinet är att råd därom lyser med sin frånvaro. Visst nämns mönster då och då – som när ett slags band ”kallas mosaik i anseende til deras små fasonerade mönster” eller då broderade netteldukar härmed påbjuds garneras ”med nya mönster”. Vilka mönster som avses eller vad det allra nyaste mönstret egentligen är anges sällan, om någonsin.
Mönster kunde under 1800-talets början åstadkommas på ett antal olika sätt. Vissa mönster vävdes in i tygerna, andra trycktes, och därtill kunde man brodera in mönster i efterhand. Det sistnämnda är något som damerna, konsumenterna, kunde syssla med på egen hand. En del ledtrådar till mönster ges faktiskt i magasinet, eftersom artiklar med symönster ges regelbundet, just för dessa damer som sysslar med handarbete. Man kan konstatera att fokus vad gäller mode låg på andra saker än mönster. Även om mönstret har en central del på så sätt att det är ständigt närvarande i illustrationer och text fanns inte uppsåtet att styra det lika strikt som andra mode-element. Kanske är det för oss idag svårt att förstå att mönstret inte var lika viktigt – det är det som syns och som utstrålar klädplaggets karaktär. Här får man dock inte glömma att 1800-talets modeaktör kommunicerade med fler lager av symbolik än vi gör med våra kläder idag – både med färgens och materialets språk.