Den hvita färgen
När man förkovrar sig i Boijes magasin märker man snart att en färg är den allra mest förekommande: den vita färgen. Under åren 1818–1820 återkommer den vita färgen hela 84 gånger i artiklar om mode, medan andra vanliga färger såsom blått, rött och svart förekommer 31, 26 respektive 58 gånger. Blått och rött förekommer dessutom i ett antal olika nyanser.
Vitt var en färg som, om den presenterades på rätt sätt, kunde utstråla status och välstånd. Villkoret var såklart att den vita färgen skulle vara skinande ren och klar. Att lyckas hålla kläder helt rena och klara i färgen var om man ser till människors vardag ett projekt undantaget för några få i samhället. Att lyckas med detta kunde visa på att man hade de allra modernaste och bästa metoder för att lyckas få tyget rent, och självklart krävdes det någon som hade tid att ägna sig åt denna syssla – tjänstefolk. Om de vita kläderna var riktigt rena och vita kunde detta i sig också visa att man hade råd att ha kompetent tjänstefolk.
I Sverige under denna tid var de allra flesta fortfarande bönder; de hade ett slitsamt arbete där tiden behövde disponeras över gårdens kärnsysslor och där det dessutom inte fanns utrymme att undvika smuts till varje pris. Detta gjorde projektet med skinande vita kläder nästintill ouppnåeligt, men av samma anledning också eftertraktat. Självklart finns det också nyanser inom bondeskiktet som innebar olika förutsättningar; de kunde vara allt från rika storbönder med större möjligheter, till små hushåll som hankade sig fram med nöd och näppe.
En anledning till att den vita färgen också är mycket vanligt förekommande är att den bars på en mångfald av plagg: allt från accessoarer som hattar, handskar, och band, till de större huvudplaggen som klänningar, och halskläden. Andra färger var betydligt mer knutna till vissa typer av plagg. Det kan också mätas i magasinet att färgen vit har en betydligt större korrelation med kvinnornas mode än männens, där männen tenderar att i högre utsträckning rekommenderas klä sig i mörkare färger såsom svart eller mörkblått. Den vita färgen hade också ett starkt symboliskt värde för att utstråla oskuldsfullhet och godhet, något som ligger i linje med samtidens kvinnoideal.