Ett haf af färger
I magasinets modeartiklar hittar man färganvisningar i var och varannan mening. Den ena månaden skall hatten vara vit. Månaden därpå är en grön nyans att föredra. I nästa nummer kan redaktören prompt konstatera att nu är grönt helt ur modet. Det dyker dessutom ständigt upp nya varianter på färger. Antal varianter på varje enskild färg, och de ständigt nya orden för dessa nyanser, gör att man kan ställa sig frågan: visste läsaren egentligen exakt vilken nyans som avsågs? Kunde vederbörande skilja på chamois, nankinsfärg och paillegul?
Idag har vi bekvämligheten att se ett klädesplagg på fotografi eller i verkligheten när vi bekantar oss med mode, och kan därför förstå dess beskaffenhet oavsett vilka lustiga namn färgnyansen må ha. 1800-talets läsare hade inte den bekvämligheten, utan behövde förhålla sig till de direktiv som gavs i text och möjligtvis i skisser och målningar. Under åren 1818–1820 förekommer 15 olika nyanser på den röda färgen. Vissa nyanser är relativt lätta att skilja från varann, som ljusrött och mörkrött. Andra benämningar såsom "ponceauröd", "tegel", "masacca", "cocardeau" och "amarantfärgad" gör den röda färgskalan betydligt mer komplex. När färgerna dessutom porträtteras i samma nyans i illustrationerna blir skillnaderna ännu svårare att bedöma. Vem visste exakt hur man skulle navigera sig själv i detta hav av färger?
Ett antagande skulle kunna vara att läsaren själv inte visste vad som skiljde nankinsfärg från chamois, eller sjögrönt från mörkgrönt. Kanske hade man en sömmerska eller skräddare som istället hade kompetensen man behövde. Ett annat sannolikt scenario är att idealet som framförs i magasinet inte är representativt för verkligheten. För de allra rikaste högheter och borgare var det möjligt att beställa en ny klänning så fort modet skiftade, men annars var det mycket vanligt att man höll fast vid sina basplagg och sydde om och lade till olika detaljer utefter modets skiften. Det skulle innebära att man inte bytte en klänning av en viss färg så fort modet rekommenderade hög-gult istället för citrongult, utan att man höll fast vid den gula man redan hade. Detta skulle alltså innebära ett tillplattande av kurvan över små färgskiftningars betydelse. Man skall inte heller förminska språkets roll i skapandet av bilden och upplevelsen av mode. Diversiteten i ord för färgernas många nyanser har en viktig plats i uppmålandet av ett komplext och eftersträvansvärt ideal.
Oavsett hur mycket läsaren och modekonsumenten egentligen visste om färgskalan blir det tydligt i magasinet att behovet att förklara färgerna finns. Även om inte varje färg med ett udda namn förklaras så dyker små förklaringar i parentes upp titt som tätt. Dessa kan vara förklaringar av färgen i förhållande till en standardfärg, såsom "(en typ av ljus gul färg)", men det är också vanligt att förklaringarna görs i relation till blommors färg, såsom "(röd som syrener)". Eftersom bilderna i illustrationerna inte sade särskilt mycket om färgernas nyanser var nog blommor mycket bra som referenspunkter, På så vis kunde man enkelt relatera färgen till något man redan visste hur det såg ut.